Försvarsmarknaden
(Uppdaterad 2009-05-08)

Sveriges säkerhets- och försvarsföretag är i ett internationellt perspektiv kompetenta och effektiva. Idag arbetar ca 30.000 personer i SOFF med verksamhet relaterad till säkerhets- och försvarsmarknaden och ytterligare omkring 60.000–80.000 berörs indirekt hos underleverantörer eller som arbetar med produkter som resultat av teknikspridning. Företagen (organiserade i föreningen) omsatte 49 miljarder och exporterar för drygt 26 miljarder kronor (2009). Det innebär att de omsätter årligen 30 procent mer än ett försvarsanslag och exporterar för mer än dubbelt så mycket som Försvarsmakten anskaffar materiel för.

Den globala försvarsmaterielmarknaden utvecklas långsamt och är fortsatt i huvudsak fragmenterad. Konkurrensen är inte öppen och påverkas av politisk styrning. Stater är ensamma uppköpare på en marknad som i hög grad karakteriseras av nationella villkor. Den största försvarsmaterielmarknaden, USA, är i många fall stängd för företag baserade utanför USA (Buy American Act). Sverge har dock lyckats förhandla sig till flera undantag och USA är en av Sveriges största och viktigaste kunder och samarbetspartner.

På den försvarsrelateramarknaden är det staten som styr såväl inköp som försäljning. Det är staten som svarar för regelverken för tillverkning och för export och det är staten som står för leveransgarantierna. Företagen utvecklar i de flesta fall kundfinansierade produkter och tjänster för en hemmamarknad och försöker därutöver exportera på en global marknad utgående från hemmamarknadens exportregler. Utveckling av nya produkter och tjänster har sällan varit gränsöverskridande, men ambitionerna är klart inriktade på internationella samarbeten.

I många länder ges, med utnyttjande av EG-fördragets artikel 296, riktade utvecklingsuppdrag till de inhemska företagen vilket innebär att dessa kan satsa på en hög teknologisk och innovativ nivå i nya projekt. Samtidigt tillåter Sverige att statligt finansierad utveckling av nya produkter och tjänster går till företag med sin verksamhet utanför Sverige. Dessa skillnader utgör ett allvarligt handikapp för företag i Sverige, bl.a. när det gäller möjligheten att utnyttja statligt finansierad teknologiutveckling för militära och civila program.

Ett nytt EU-direktiv, som antogs i december 2008, ska dock minska undantagen och öka konkurrensen mellan EU-medlemmarnas försvarsindustrier. Direktive antogs därefter formellt i maj 2009. Det skall därefter implementeras i medlemsländernas nationella lagstiftning och sedan tillämpas på nationella upphandlingar av försvars- och säkerhetsmateriel i alla EU:s medlemsstater. Medlemsländerna har i princip två år på sig för detta. Direktivet skall alltså resultera i svensk lag under 2011. Sveriges riksdag uttryckte i december 2009 sitt gillande av EU:s förslag (enligt 2008/09:FöU3).

Försvarsmaktens behov är en utgångspunkt för regeringens inriktning för Försvarsmaktens anskaffning av tjänster och produkter. En svensk marknad är avgörande för företagens möjligheter att utveckla produkter och tjänster. Statens politik styr den industriella basens struktur och utveckling.

Försvarsmaktens fredsbevarande internationella insatser innebär en ny roll för företagen. Svenska förband som opererar utanför landet kommer att behöva stöd från en industribas som kan underhålla, anpassa och vidareutveckla produkterna.

Produktcykeln för komplexa militära system är vanligtvis mycket lång (25 år efter leverans eller mera), vilket leder till ett särskilt behov av långsiktighet och att vidmakthållandefasen inkluderas vid värdering. Detta skiljer sig från de normalt relativt kortsiktiga hänsynen vid konkurrensupphandling där anskaffningspriset ofta utgör en dominerande faktor.

Företagen är av stor betydelse för svensk innovation och i vissa regioner dominerande och/eller en betydande arbetsgivare. Försvarsmaktens utvecklingsprojekt förblir en viktig grund för att kunna utveckla konkurrenskraftiga och högteknologiska produkter i samarbete med små- och medelstora företag, universitet och högskolor. Forskningsandelen i dessa utvecklingsprojekt är mycket över den genomsnittliga och bidrar på så sätt till att utveckla kunskapssamhället.

I den pågående förhandlingsprocessen inom EU, inte minst inom det s.k. EDTIB-arbetet (European Defence Technology Industrial Base), behöver företagen regeringens fulla stöd. I den kommande förhandlingen kan endast regeringen tillvarata företagens intressen. Utan ett sådant stöd riskerar attraktiv och lättrörlig industriell utvecklingsförmåga att förlora sin kompetens. Sverige har anledning att aktivt agera för det svenska inslaget i EDTIB.

Industriell utvecklingsförmåga behövs för att säkert kunna ersätta och/eller uppgradera system. Med förlust av industriell utvecklingsförmåga kommer de i Sverige verksamma företagen att förlora stora delar av sina möjligheter att utveckla industriella samarbeten. Sveriges position vid internationella materielsamarbeten baseras idag på inhemsk teknologi och kompetens. Denna förmåga förväntas föras med till förhandlingsbordet. Utan denna förmåga kommer Sverige att få begränsat inflytande vid internationella samarbeten, något som får betydelse för det politiska inflytandet.

Dagens framgångar på exportmarknaden är frukten av forskning och utveckling investerad för 10-20 år sedan. Sedan dess har satsningarna på forskning och utveckling reducerats och ser dessvärre ut att fortsätta att minska.

Användning av civil teknologi hos försvarsföretagen fortsätter att öka. Det gäller inte minst marknader inom säkerhetsområdet. Det finns idag en ökande och mer dubbelriktad koppling mellan civil och militär teknologi. Allt fler företag integrerar civila applikationer och tekniker in i försvarssystemen och omvänt.

En utvecklad samverkansmodell mellan stat och företag måste skapas inom ramen för de resurser som avsätts för försvaret. Regering och myndigheter behöver fastställa de kriterier för vilka vi behöver en industriell utvecklingsförmåga som tillgodoser försvarets behov, skapar samhällsnytta och möjlighet till tillväxt. Den industriella utvecklingsförmågan är en viktig del av landets försvars- och säkerhetspolitik.

Samverkansmodellen bör även inriktas mot innovation och utveckling och inte endast mot att förvalta befintliga system. En försvarsindustriell strategi som enbart inriktas mot industriell vidmakthållandeförmåga leder inte enbart till långsiktig förlust av försvarsindustriell utvecklings- och produktionsförmåga utan även till längre ledtider för täckande av brister avseende förmågor och långsiktigt ökande kostnader.

Försvarsmaktens allt större fokus på livscykeln ökar behovet av långsiktiga leverantörer. Affärsmodeller bör utvecklas för samverkan mellan de offentliga och privata aktörer som är verksamma i landet. Det finns en stor potential inom ramen för Offentlig-Privat Samverkan att bibehålla, utveckla, underhålla och reducera kostnaderna för tjänster och produkter.

De exportfrämjande insatser som görs behöver fortsätta att utvecklas och bör vara jämförbara med de främsta konkurrenternas statliga stöd, inklusive exportkrediter. Ett nära och koordinerat samarbete mellan staten och företagen måste vidareutvecklas för att Sverige skall kunna nå framgångar i större internationella försvarsmaterielupphandlingar.